Har ett inlägg på tungan, men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det utan att starta en diskussion eller göra någon irriterad. Det är inte det jag vill framkalla. Det jag vill förmedla är mer en känsla, hur jag känner. Hur fel jag tycker att världen är, hur illa vi behandlar oss själva.

En gastric bypass är en överviktoperation, en operation som räddar liv, liv på de som fetman satt sig fast i och som inte ser någon annan utväg. En sista utväg. När motion och rätt mathållning inte räcker till. På de flesta sjukhus är just nu gränsen satt på 40 i BMI, dvs. ca 105 kilo för någon som är 160cm eller 115 kilo för någon på 170cm. Vilket är en relativ hög vikt, och då kan man alltså få en operation genom svensk sjukvård. Vissa sjukhus tar emot patienter privat oxå, som betalar för sig själv. Då kan ett BMI på så lågt som 30 accepteras.

Självklart bestämmer man själv över sin egen kropp. Men att göra en sån här stor operation som det faktiskt är, något oåterkalligt för att man har några kilon extra tycker jag verkar väldigt drastiskt. Då om nån gång funkar ju faktiskt rätt kost, och motion väldigt bra. Jag önskar själv att jag hade tagit tag i det då jag var den där lilla nyblivna tonåringen och kanske fått bukt på min övervikt redan då.

Att känna att man mår dåligt av sin vikt, det kan man ju göra såklart även om man väger 5 kilo "för mycket". Å med det menar jag, för mycket för sig själv. Inte enligt BMIgränser eller annat. En rätt löjligt system tycker jag själv. BMI alltså. Å vill man tänka på vad man äter, gå ner några kilon, ja det ser jag absolut inget fel i. MEN. Nu kommer jag till det jag bli lite lessen av att höra. Att höra från normalviktiga människor.

Ur min synvinkel, som tyvärr har en rejäl övervikt att ta tag i .. ett BMI över 50. Jag skulle nog aldrig rekommendera någon "normal viktig" i mina ögon genom gå en sådan här operation. Utan att leva livet, ändra sina vanor innan det blir försent och resulterar i en sån här grym övervikt.

Det är fruktansvärda köer inom sjukvården att få göra en sån här operation, jag kommer själv att ha väntat i 17 månader. Orsaken till att de höjt gränsen till 40 i BMI är just pga. detta. Att de som faktiskt kan dö av sin övervikt, får denna operation.  Detta är livsallvarligt. De är för dessa männsikor som faktiskt är sjuk pga. sin övervikt som verkligen behöver dessa operationer.

Att förneka fetma som en sjukdom det tycker jag låter otroligt ignorant. En ätstörning, vilken som helst är en sjukdom. Det handlar inte bara om en sån "enkel" sak som att vara "lat". Detta är min insikt som sjukligt fet.

Man får gärna tycka annorlunda. Min åsikt är inte lag. Jag vill bara förmedla hur det faktiskt kan diskuteras.

När jag hör normalviktiga säga saker som:
"Gym borde jag också gå på, men jag tröttnar bara på en gång! Jag ska istället träffa läkare och försöka tjata åt mej en gastric bypass!"

"Jag borde oxå gå ner i vikt, funderar oxå på en operation."

"Känner själv att jag borde tappa lite i vikt, men orkar inte, jag tror jag ska be om en operation istället!"

Då blir jag arg. Det förlöjligar något livsviktigt. Det känns som om människor över lag verkar tro att det är nån jäkla diet eller snabb bantningsmetod. Det förargar mig. Å naturligtvis, är man inte i behov av detta, ja då är man heller inte direkt insatt i problematiken. Men det gör ont att höra dessa kommentarer.

Det blev ett långt inlägg detta, å jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig.
Men kort å gott. Min åsikt är: Jag tycker det dumt att ens tänka på en operation om det inte är absolut sista utvägen, och att det inte är till för "normalviktiga" eller som har nått enstaka kilo att tappa. 10-20 kilo klarar man av att gå ner i vikt av ändrad kost och motion. Det är ingen bantningsmetod. Det är en OPERATION. En fysisk omkoppling i kroppen, ett oåterkalligt beslut.