Betty undrade:
Skulle vara intressant att läsa lite mer om hur kosten och själva måltiderna och rutiner och beteendet runt det hela funkat eller inte funkat och dina tankar kring allt osv.. men det kanske finns och jag bara missat?

Sen en annan fråga som kanske är lite för personlig, du avgör själv. Hade du stöd av pojkvän och övrig familj? Fick du liksom "övertala" dem att detta var ett bra beslut för dig eller gick det av sig själv? Min pojkvän är tyvärr livrädd för allt som har med blod och operationer och komplikationer att göra och stöder inte mig i detta vilket känns extra tufft. Vart hittar man stöd då liksom, nä inte ens ens närmaste finns där..?



Först måste jag tacka för den otroligt värmande kommentaren! Det känns otroligt varmt å skönt i hjärtat att veta att man inspirerar någon att ta steg ut och våga ta beslutet. För mig är detta beslut det bästa jag tagit hittills i mitt liv! Jag hoppas det blir det samma för dig! KRAM

Sedan till svaren.

Jag har länge tänkt ta å dokumentera vad jag äter och hur det fungerar för mig. Men maten har varit ett sådant känsligt ämne för mig, då jag vet jag har ett par nemesis som läser min blogg å jag har inte velat försvara mina val. Men jag ska ha det i åtanke då det kanske kan vara av intresse! =)

För mig har maten varit ett rätt så komplicerat kaptiel till en början då jag inte hade lust till någon som helst mat! Ingen matlust, ingen hunger. Och jag har då ätit för att överleva så att säga. Inte haft någon inspiration eller så. Hade tagit in att koncentrera mig på protein dock, så det blev mycket sånt i början.

Med tiden har lusten till mat kommit, å det i den bemärkelse att jag tycker det är roligt att laga mat igen, att testa nya saker som jag aldrig skulle kunnat tänka mig innan. Exprimentera och finna lusten igen.

Mängden mat är ca 2-2,5 dl, ibland lite mindre. Jag har köpt små söta matlådor som rymmer 3dl som jag använder när jag ska ta med mig mat till jobbet. Jag uppskattar hur mycket jag brukar kunna äta, och mäter inte med mått. Jag äter det jag orkar, å oftast blir det att jag kastar lite. Man känner helt enkelt då det är stopp.

Min relation till mat eller mitt matbeteende har förändras. Mat smakar annorlunda, jag kan njuta mer av maten, av smakerna. Jag blev givetvis inte lobotomerad under operationen, men det mesta söta som var min fälla innan är jag inte ens sugen på. Choklad som var min största kärlek förr har jag inte ens smak för. Jag har smakat, å jag mår inte dåligt av det, men jag har bara inget som helst sug. Däremot har jag sug efter lakrits, hård salt lakrits, å det kan jag unna mig ibland. Jag har aldrig förr varit en chipsmänniska, men även det kan jag unna mig ibland utan att må dåligt av det. Men det är så himla små mängder. Antar det är saltet jag vill ha, sött är inget jag alls vill ha längre. Jag har smakat fikabröd, men inte det heller har jag aptit för. Å det är jag glad för. Man måste ju kunna leva så normalt det går, å jag kan äta allt, men i små mängder. Å det funkar för mig, jag är nöjd, jag njuter mer av maten.

Jag äter det jag vill ha helt enkelt. Jag fokuserar ännu på protein, älskar potatis vilket jag inte gjorde på samma vis innan. Jag har ett begär efter kött, kött, kött! Grillat, stekt, kokt .. i alla former!

Oj, så långt det blev.

Sen till fråga nummer 2.
Jag måste säga jag har haft ett enormt bra stöd från familj och vänner. Både min familj å makens familj har varit ett enormt stöd å peppar mig massor! När jag tog beslutet var jag lite rädd hur familjen skulle reagera på mitt beslut, varför vet jag inte riktigt. Men de mottog mitt beslut med öppna armar å var lika förväntansfulla som jag tro jag. Alla förstod allvaret med en så stor operation, och var självklart oroliga. De fanns där å stöttade mig då jag fick två inställda operationer på rad ... tack!

Sedan har jag haft ett enormt stort kontaktnät med redan opererade vänner och bekanta. Det är rätt många i mitt lilla samhälle som gjort operationen nu sista åren, och vi brukar träffas och diskutera och bolla tankar och idéer. Det kan verkligen vara skönt att ha några i sin omgivning som genomgått samma sak eller genomgår parallellt med dig.

Angående pojkvän eller familjemedlemar som kanske inte kan stötta fullt ut pga. rädsla så kan jag berätta att jag har en nära vän som hade en pojkvän som var väldigt rädd inför ingreppet då han precis som din pojkvän är rädd för blod, operationer osv. Det var väldigt tufft för henne innan operationen då hon inte riktigt kunde visa sin egen rädsla inför honom då det skrämde honom ännu mer. Men nu en tid efteråt då hon mår bättre än nånsin så stöttar han henne å tycker det var det bästa som kunde ske!